Kärleken till sitt barn

Sitter och tittar igenom gamla bilder från när Joel föddes.
Tiden när han var spädbarn är som en dimma. Kommer knappt ihåg att han varit så liten.

Att bli mamma är nog det mest fantastiska jag varit med om i mitt liv. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan min familj och utan mitt lilla vilddjur.

Nu förstår jag mamma. Varför hon tjatade och gnatade och gnällde på oss att vi skulle vara försiktiga och vara rädda om oss. För man skulle aldrig bli människa igen om det hände ens barn något. Kärleken man har till sina barn kan man inte ha till någon annan! Det bara är så.

Nu ska jag krypa ner tillsammans med Joel... Snusa lite extra på honom tror jag :)
Blir så ibland. Vill bara gå in på kvällen när han sover och pussa lite på honom. Jag älskar han högre än himlen...

Jag har aldrig varit riktigt bra på nått men JOEL, han tycker jag att vi har gjort riktigt bra! ;)